SÅ FINT

Satt och åkte långt på bussen idag då jag varit och gjort inköp till little.u. Bakom mig satt en pojke {som kanske var 14 år}. Han ringde plötsligt sin mamma och jag kunde inte annat än tjuvlyssna på deras samtal för det berörde mig så. Han berättade för sin mamma att han var på väg hem eftersom han inte behövde vara med på någon extrainsatt matte-lektionen då han hade fått MVG på sitt senaste prov. Reultatet verkade han fått reda på precis innan. De pratade länge. Sedan sa han {åh, nu börjar jag nästan lipa när jag tänker på det}: "Mamma, är du stolt över mig nu? Jaá, jag är själv jätte nöjd. Tänk mamma allt jobb vi gjort tillsammans och så fick jag MVG! Tack mamma!" och så pratade de på ett tag till. Sedan frågade han: "Hur mår du idag mamma?", så gulligt va? Och när de la på så sa ha: "Hej då, vi ses i kväll! Puss". Och inte nog med det, när han gått av bussen så vände han sig om och vinkade lite fint med handen, som en gest bara, till den unga tjejen som körde bussen; som för att säga tack för att han fick åka med.

Jag HOPPAS att mina barn blir två lika fina pojkar som denna pojke verkade vara. Så ödmjuk, så tacksam och så nära sin mamma. Ibland är det lite svårt att tänka sig hur ens egna små kottar {3 och 6 år gamla} ska bli när de blir äldre. Hur de kommer vara med sina föräldrar och hur vår relation kommer att bli. Men jag kommer att kämpa och jag önskar & hoppas så att jag ska lyckas uppfostra dem till två ödmjuka, tacksamma och livsnjutande pojkar. Mina pojkar!

Igår tittade Bosse på mig och så sa han: "Mamma du har såååå långa ben tycker jag!" Bara en sån sak liksom {med tanke på att jag är 159 cm lång} ... kärlek!