torsdag 3 november 2011

SÅ SOM I HIMELEN ...





{ alla bilder från weheartit.com}

Idag har jag, barnen och min mamma varit och hälsat på min farmor & farfar och min morfar. Ingen av dem vi hälsade på är under 85 år. Och är fortfarande väldigt pigga. Vi började med att hälsa på hos farmor & farfar där vi spelade memo och åt kolor, för att sedan äta lunch och lära oss fingersticka & virka. Min farmor är en underbar personlighet (som vet hur hon vill ha det och är inte heller snål med att tala om det) och min farfar är en hmmm-ande man som alltid varit en idol då han var skräddare och sydde mina kort-korta (kort-korta jaá!)-kjolar när man var i de tidiga 20. 

Sedan for vi vidare till morfar som numera bor på ett hem då han råkade ut för en ritkigt elak stroke för 3 år sedan. Min morfar som var så pigg, så stark och så vänlig (men med sina skånska fördommar - hahaha ... ). Nu är han tyvärr förlamad på halva sidan och jobbar på att talet ska komma tillbaka helt. Han fick sig en omgång memo han också (och det är inget litet memo : det innehåller typ 80 bilder{!!} så det tar sin tid) innan vi for hemåt i den bäcksvarta natten genom smålands skogiga landskap.

Det här med att vara gammal är en sak som skrämmer mig. Jag ser hur mina fina mor-farföräldrar har förändrats. Jag ser också vilken oro de har inför vad som komma ska. Att någon gång kanske bli lämnad ensam. Att någon gång bli riktigt sjuk. Så sjuk att man inte kan rå om sig själv. Och jag ser min morfar (som är så klar man kan bli i knoppen) hur han kämpar för att trivas med sin situation bland andra gamla och sjuka - och behöva bli omhäbdertagen av andra. Oj så svårt! Och oj så känslosamt. Och oj så naturligt ändå.

Och naturligtvis påverkas barnen av att se de gamla. Det blir väldigt mycket tal om farfar Anders (barnens farfar) som bor i himlen sedan många år tillbaka och om gammel-Kjells fru (min mormor) som dog det året vi flyttade till London. Barnen frågar en massa om hur det kommer sig att de sitter där uppe på mjuka moln och tittar ner på oss (det är så vi har förklarat det för dem då de undrat var de är - och de verkar älska den versionen). Och hur är det nu - vem är egentligen gammel-Eva? Mammas farmor, morfars mamma, deras gammelfarmor ... Ja herre gud! Man ser hur det riktigt kokar i de små's kloka små huvuden.

Och på lördag ska vi minnas. Minnas de vi saknar så mycket här nere, men som vi vet tittar ner på oss från de fluffiga molnen dagligen. Så vackert. Så mycket ljus. Så mycket minnen.

6 kommentarer:

  1. Så himla fint skrivet! <3

    /Malin

    SvaraRadera
  2. Såå fint du skriver. Tänkvärt. Själv ät jag precis födelsedagsmiddag för en liten femåring. Bland annat med min 93-åriga mormor. Fantastiskt att få ha henne så länge. Tacksam.

    Kramar.

    SvaraRadera
  3. Hej igen:)
    Jag måste bara säga TACK för din rara hälsning. Du fattar inte hur mycket den betydde precis just i denna minut. Tack, den tar jag med mig när jag lägger huvud på kudden om några timmar... så vaknar jag förmodligen superpepp och energifull imorgon bitti. I wish...
    Kramar

    SvaraRadera
  4. Så fint Ulrika! Blir varm av dina ord.

    Kram!
    //Lina

    SvaraRadera
  5. Livet går så fort och det är ju verkligen fantastiskt att få ha sina far o morföräldrar kvar. Men visst är det jobbigt när dom blir sjuka och orken tryter, när dom inte är den dom var längre?! Min Farmor finns med, 91 och rel pigg, men jag tänker ofta på om hon blir sjuk och hur jag vill ta hand om henne, men hur blir det? Så jag försöker lägga pussel med henne så mycket jag kan : ) nu när hon är här.
    Malin

    SvaraRadera
  6. Å så fint!
    Ja, imorgon ska vi minnas lite extra, de vi saknar så.
    Min pappa dog alldeles för tidigt, så mina tankar går främst till honom.. Men även till min farfar som dog ganska nyligen.

    Det är jobbigt att tänka på att man inte får ha dem man älskar mest hos sig för aaaalltid. MEN, jag har har tur som har en fin familj där vi pratar om alla glada minnen och ler tillsammans...

    Ha en fin helg söta du.

    SvaraRadera