ABC ...

Tänk att min lilla Nilsen har börjat skolan. Vart tog tiden vägen? Jag minns så starkt de första sekunderna med dig, på BB när du med din vakna blick redan från början tittade på mig. Så klok. Det syndes redan då. Och sedan när du vägrade att sova om nätterna. Som om du redan då ville visa att här är det minsann jag som bestämmer. Du höll oss vakna till fyra, fem på morgonen och jag minns hur jag i dimman hörde andra mammor i mamma-gruppen prata om hur de skulle få sina små att somna lite tidigare på kvällarna - typ runt 22-tiden. Kan små barn somna så 'tidigt' tänkte jag, skämtar de med mig nu!? Hur du sedan utvecklades till en så fin, klok och vaken liten kille som var sugen på att lära om livet. Du snöt dig i papperstussar, gömde dig i skåpen och tittade ut med ett 'titt-ut' och åkte på din bil fram & tillbaka till affären med sån fart. Du tog dina stapplandes steg helt själv vid 10 månaders ålder och chockade din pappa när han kom hem från affärsresan. Du pratade tydliga ord från det att du började efterapa våra ord. SKIT var ditt första ord - i bilen på vägen hem från IKEA (oups!). Du blev en riktig liten hemma-gris som njöt i fulla drag av att vara hemma med din mamma - ovetandes om alla i vår omgivning hade starka åsikter om detta. Vi lajjade du och jag. Hängde tillsammans med andra barn som också var hemma, lekte i parker och lärde på öppna förskolan det andra barn fick lära sig på dagis. En underbar tid!

Sedan började du på dagis, det var inte din grej. Kanske har jag färgat dig, lille man. Kanske har du hela tiden känt att mamma egentligen innerst inne önskade att du alltid kunde vara hemma med henne. Men dagis var jobbigt i perioder. Att säga hejdå till mig (eller pappa) var tufft. Många tårar har gråtits, många jobbiga farväl. Men lika många glada kramar då jag hämtat dig. Och där emellan har du i alla fall gillat att vara där. En liten lillebror som kom och stökade till mitt i allt det nya. En finanskris som gjorde att pappan inte kunde vara så närvarande här hemma som vi alla önskade och så de där elaka lunginflammationerna. Allt på en och samma gång. Men du är stark. Du iakttar, du tar in, du lär dig i smyg - sedan kan du bara det som den enklaste saken i världen. Och du har lärt dig så mycket. Nu kan du cykla, läsa, skriva och simma. Och nu är du vår skolpojke! Det är så kul att se hur du verkar trivas i skolan, hur du tar in allt nytt och hur du njuter av att ha så många jämngamla vänner omkring dig. Min lilla STORA Nilsen. Vad jag älskar dig för den du är. PUSS!