måndag 25 maj 2009

Det var nära ögat lilla ♥

Usch, igår var INGEN rolig dag. Men allt gick som tur väl bra - det var nära ögat lilla hjärtat Bo. (Jag vet - jag har lovat J att inte lägga ut bilder på barnen här på bloggen - men idag måste jag! Kolla vad fin han är min lille Bosse Bus).

Vi var alla i stugan (Cissi & T också) och hade ätit frukost Vi satte lille BosseBus i sin gåstol, som sprang fram & tillbaka med ett leende på läpparna. Nilsen var ute vid de nya preppade såbäddarna redo att plantera morötter, rädisor & sallad. Cissi & T packade ihop sig i 'sin stuga'. Jag och J släpade in alla saker in till sovrummet för att förbereda inför renoveringen som sätter fart i helgen.

Plötsligt hör vi Nilsen illvråla och stortjuta och ropa på det sätt han bara ropar om det är kris "Mamma, mamma, hjälp, hjälp!" Då får man eld i brallan vill jag lova. Ut springer jag och ser lille BosseBus liggandes i sin gåstol nedanför vår stora betongtrappa. HJÄLP! Jag får frispel, vågar inte gå till honom. Han är så tyst och tittar på mig med uppspärrade ögon, panik. Sedan kommer tack & lov skriket. Nilsen skriker, Bosse skriker och jag är bara handfallen - vågar inte röra Bosse. Jakob kommer och plockar upp honom och han blöder i pannan lite lätt, näsan är alldeles blodig och han bara skriker. MIN BOSSE! Tack och lov är Jakob ko-lugn och tar tag i situationen. Jag bara gråter och mitt hjärta håller på att stanna av allt bultande - samtidigt som jag försöker trösta Nilsen som är alldeles chockad och otröstlig. Tillslut får jag stopp på mig själv och går in till Bosse. Mitt lilla hjärta! Vilken tur du hade! Skrapade upp din söta, lilla, fina uppnäsa, lite skrap i pannan, och ett rött märke på jässan - annars verkar du vara ok. Vi höll koll på honom under hela dagen - han sov direkt efteråt i cirka en timma - förmodligen alldeles utmattad av chocken, skriket och rädslan. Och sedan var han som vanligt igen. Jag, Nilsen & Jakob var också alldeles utmattade hela dagen och fortfarande sköljer det över mig HUR ILLA det verkligen hade kunnat gå. Och alla tankar om HUR KUNDE vi vara så dumma och lämna dörren öppen ut? Usch! Och vilken tur att jag & Jakob kompletterar varandra så bra i dessa situationer. ALDRIG mer får detta hända. Aldrig mer ska jag vara en sån dålig mamma och lämna mina kids utan ett vakande öga, aldrig!

Nilsen har varit så gullig mot Bosse. Han har sagt till honom flera gånger att han får aldrig mer trilla ner för trappan, "aldrig mer Bosse!" och han har sagt till oss hur det lät, dunk, dunk, dunk ... och han säger hela tiden att han tycker om Bosse. Sen igår kväll sprang han ut till 'pappaä i köket och sa: "Vi måste faktsiskt åka till sjukhuset nu pappa, med Bosse. Han har slagit sig SÅ mycket! Kom och titta pappa!". Lill-plutten - det var jobbigt för honom ... och vi som propsat så på att dörren MÅSTE vara stängd så att Bosse inte kan åka ut. Stackars lille Nilsen. Det var ju inte ditt fel killen! Du har ett så stort vacker hjärta Nils

Oj vilket trauma! Fortfarande helt shaky - men nu mår ju Bosse bra. Och vi har fått lära oss en rejäl läxa!

1 kommentar:

  1. ujujuj va hemskt..jisses..så ruskigt..hualigen..jag hamnade här på din sida efter att jag kikan in hos "side by larsen" då jag spanat in mina blogg "grannar" här på kungsholmen...ha det gott och stora kramen till din ursöta bosse och storebror nils..

    SvaraRadera