[minus 2 mandlar]

{ sår i halsen }

Nu är det gjort!
Jag är minus två halsmandlar {ett ganska vackert ord för två små grunkor som bara orsakar smärta & ont}. Efter att ha haft halsfluss cirka 4-5 gånger per år och dessutom har inte medicin botat den de sista tre gångerna så fick jag en remiss till öra-näsa-hals i september där de konstaterade att de skulle bort {bye-bye-forever}, sedan gick  det inte lång tid innan jag fick en remiss till operation den 8 november. Jahaha! Långt fram i tiden tänkte jag då. Och jag har liksom undvikit att tänka på det, i alla fall vad det skulle innebära i realiteten. Själva operationen och de kommande 10 dagarna. Faktiskt har jag lyckas förskjuta de tankarna ända fram tills igår kväll, kvällen innan THE DAY! Har varit så nervös och stressad - MEN förträngt det. Igår kväll brast det. Jag blev totalt livrädd och insåg att nu ska jag opereras. Jag ska sövas {och allt vad det innebär}, någon ska skära ut mina halsmandlar, jag väcks och i halsen ska jag ha 2 öppna sår som ska självläka i cirka 10 dygn. PANIK! Mycket stress, många tårar, och rädsla poppade upp. Maken tröstade och tröstade och sa att jag fortfarande kunde ångra mig. Fina maken!

Idag åkte vi in. Jag darrade som ett asplöv. SÅ RÄDD! Väl där skrevs jag in och var tvungen att säga hejdå till maken. Konstigt! Han fick inte ens vänta i deras väntrum {av integritets själv!} ... Jag väntade, väntade, träffade narkosläkaren, fick piller att svälja med 2 droppar vatten {fastande mage vid narkos}, vänta, vänta igen och så kom en så söt liten dam och hämtade mig till operationsrummet. PANIK! JÄTTERÄDD! STRESS! STÅLTRÅDSSPÄND I KROPPEN! Otäcka operationssal med metall överall och massor av maskiner och sterilt. Söta damen sa godnatt - och så var jag sövd. Vaknade på uppvaket - ont, ont, ONT! Tungan {som pressats undan hårt under själva operationen} värkte fruktansvärt, jag frös, hade så ont i mina sår. Där fick jag ligga och sakta vakna till liv, känna efter och uppskatta en iskall piggelin och fina ord från läkaren som ansåg att det såg perfekt ut. Hurra! Maken fick äntligen hämta hem mig efter 3 timmar på uppvaket. Snurrig, drogad och fortfarande spänd & orolig kom jag hem. Sov en stund på 'drogerna' och nu är jag som jag är. Det gör ont och känns olustigt! Mycket olustigt in da throat! MEN jag är hemma med maken & mina fina barn som tar väl hand om mig. Och dessutom har fina mamma kommit med oss upp och vabbar för barnen. Det är kärlek!

Nu håller jag tummarna att allt ska läka bra och fint på 10 dygn, och att inga komplikationer uppstår.
GLASS-DAGS!